Leavingfargo

Tanken slog mig att det kanske är dags att uppdatera bloggen, och därför passar jag på medan Emelie står i duschen och jag väntar på min tur. Inte för att det finns så väldigt mycket att uppdatera ert vakanta intresse med, men ett nytt inlägg är väl aldrig helt fel. I synnerhet inte nu när jag faktiskt har gjort något de senaste dagarna, som inte innebär en ny tv-serie på teven eller kattens bravader. 

I tisdags tog jag hursomhelst tåget ner till Skåne, då Emelie är gräsänka (heter det verkligen 'gräsänka' i den feminina formen av 'gräsänkling'?) Nåja, hennes kille är på turné och jag är substitutet som räddar henne från sysslolös panik, sätter på The Big Bang Theory åt henne och häller upp colan. Ovärderlig med andra ord. 

Samtidigt försöker jag kickstarta min inspiration, skriver litegrann i anteckningsboken och försöker tänka lite djupare än bara ankeldjupt och ljummet. Hur det går med det återstår väl och se, men så är det ju alltid. 

Funderar förresten på att ändra min bloggdesign någongång nu i dagarna, då en eventuell sysslolöshet kanske slår till. Något... mörkare och lite mer.. informellt?  

Så, några dagars mani har fått mig att inse och därmed också konstatera en sak. Förmodligen flera saker egentligen, men en sak i synnerhet. Att Robert Downey JR's porträttering av Sherlock Holmes i grund och botten är rätt så mesig. Missförstå mig givetvis på rätt sätt här kära läsare, för jag har ingenting överhuvudtaget emot RDJ eller hans Sherlock (snarare tvärtom) och han är en fullständigt suverän skådespelare som verkligen gör filmerna till mästerverk (notera pluraliset - den nya filmen var mycket bättre än förväntat) men hans version av Sherlock. Känns vek. Hundögonen och det runda ansiktet likväl som hans lite snällare inställning.

Om jag skulle välja (och det tänker jag ju givetvis göra, utan hänsyn) så skulle jag alltid välja Jeremy Brett - klassikern som i ärlighetens namn har gjort den mest texttrogna versionen av Sherlock som det är möjligt. Snävt in på andraplats hamnar faktiskt Benedict Cumberbatch och BBC's moderniserade version. Inte bara för att hans röst är bland det sexigaste som ens kan vara tillåtet att existera just nu, utan också för att han är lika otrevlig, plump och antagonistisk mot folk han inte gillar som jag på sätt och vis alltid har föreställt mig att Sherlock ska vara.

RDJ hamnar på tredjeplatsen, kanske mest för att jag faktiskt inte har sett någon av de andra porträtteringarna, men också för att jag faktiskt gillar honom. Hans lite lulligare Sherlock och filmerna i stort. Men om jag ska vara ärlig så var min största favorit i den nya filmen - A Game of Shadows - Stephen Fry som Mycroft. Mark Gatiss är rätt fantastisk också förvisso, om än inte särskilt texttrogen. 

 

  
(bilder lånade ifrån http://eveofdistraction.tumblr.com/)

Inspirerad av en bok, ett minne och ett fotografi beslöt jag mig för ett tag sedan att både börja teckna och fotografera igen. Börja, så gott det går åtminstone. Fuska, kalkera och vadsom bara det blir bra och håller mitt självförtroende någorlunda intakt. Därför, och eldad av en pust plötslig inspiration, tog jag mig idag i kragen och rotade fram mammas ritkol och fortsatte att arbeta med den där blyertsteckningen som legat påbörjad sedan förra veckan.

Var i högform och sopade spelbrädet (nåja) tillsammans med syster i frågesport mot mamma och svåger.
Blev salig över godisburkarna på Hemmakväll.
Köpte godis bara därför.
Köpte "Skumma svampar" bara för att namnet var roligt.
Vill förkovra mig i fransk nougat tills jag dör.
Konstaterade det riktiga i antagandet att hoppsasteg är ett underskattat fortskaffningssätt genom att "hoppsa" hem ifrån Hemmakväll med syster längs med Kyrkogårdsgatan.
Konstaterade att "hoppsa" kör slut på en. 
Tog Sheffield på åtta poäng.
Var helt enkelt bäst på På Spåret.
Mad Murdoch & the Freudian Slips.

Viggo.

Min halsduk blev ju förresten färdig för några veckor sedan. Den är lite sned och vinn' hit och dit och kanske blev lite för löst stickad på sina ställen men överlag är jag nöjd. Och ja, tro det eller ej så har jag faktiskt använt den ute (på ICA, bland annat) inte för att svenska lagomheten vågar stirra eller så förstås, men så kan de ju knappast ana hur ofattbart cool man känner sig när man kliver omkring med en fem meter lång halsduk kring nacken, virad med en tight loop och ytterligare en loop som når ner till anklarna samt fransarna i skohöjd. Det är vinterns halsduk det.

Och ni som inte vet varifrån idéen kommer och så vidare; fy skäms på er och måtte ni bli annihilerade av daleks!

Jag skulle förvisso kunna skriva några bittercyniska inlägg om populära samtalsämnen och så vidare, men jag tror inte att sfären som omger min blogg är riktigt redo för det. Eller (vilket nog stämmer bättre) att jag är redo för det. Så, ni får helt enkelt hålla till godo med ytterligare en cheesy klassiker (i ännu högre grad denna gång, cheesy alltså - #humor)

Varför inte ta och lyxa till pepparkakorna såhär under de kalla höstkvällarna? Ät dem inte bara rakt upp och ned, pynta till det hela litegrann istället! Något som blev en omedelbar klassisker för mig (och som jag numera är lätt beroende av) är att bre på ett tunnt lager smör på pepparkakan, fikonmarmelad på det och därefter brie-ost! Lätt gudomligt får jag nog påstå. Att pröjsa på lite ädel/mögelost på pepparkakan är också något jag varmt rekomenderar.

Om det är något som kan rädda en blåsig och lite snålkall höstmorgon så är det varm choklad. Det är dessutom både enkelt och snabbt att röra ihop! Själv använder jag mig av O'boy Dark (borde fungera lika bra, om än sötare med vanlig - har inte testat) En liten kopp - vilket räcker alldeles utmärkt då det kallnar rätt snabbt - kräver 1dl mjölk, 1/2dl kaffe (kallt eller nybryggt spelar ingen roll) samt 1½ matsked O'boy pulver. Lägg i en bit mörk choklad - ju finare desto bättre, men även vanlig mörk blockchoklad fungerar bra, och låt den smälta tillsammans med vätskan under uppkoket. Tips är sedan att höfta i lite chillipulver, ta inte för mycket bara för det är en smak som tenderar att dyka upp i eftersmaken. Men det ger en behaglig sting på koppen! Mycket gott!



Jösses vilket blogg-cheesy inlägg...