» Många vindar har blåst sedan dess
Under de gångna veckorna, efter ett besök hos min faster (och ännu mer fotoalbum där) samt nu det här besöket hos farmor, så har jag äntligen fått en bild av vem han var. Vad han var och hur han var. Frågetecken finns alltid, jag förlikar mig med tanken på att jag aldrig kommer att få någon skarp bild av honom. Men bilden jag nu har målat upp gör mig varm i hjärtat. Jag kan bara önska att han hade kunnat sitta bredvid mig vid de där fotoalbumen och berätta om sin tid, sina upptåg och bravader. För att de var många, det betvivlar jag inte längre.
De två första fotograferade fotografierna är ifrån farfars militärtjänstgöring -41 i kavalleriet i Hässleholm och låg sedan vid norska gränsen (...?) under kriget. Det sista fotot är ett av tre som jag fick med mig hem. Jackan han bär på det fotot hänger för övrigt i våran garderob på övervåningen just nu, hehe. Tyvärr lite för stor för mig, för den har behållt sin kvalitet trots alla de vindar som har blåst sedan dess.
Tredje från vänster, övre raden.
Nummer två sittandes på huk, blondinen med mössan käckt på sned med ett remtyg och betsel kring halsen.
» Listen to that cold whistle blow
Vi var förbi vaccineringen i samhället idag. Jag tog inte sprutan när det väl blev tal om det, men jag var där i alla fall. Såg läget, och nog var det något att se alltid. Katastrofområde var det första som föll mig in, för det var så det kändes: att stå mitt inne i hjälpcentralen efter en naturkatastrof. En pressad lukt av desinfekt låg i den allvarstyngda luften, ett spädbarn grät hjärtskärande någonstans ifrån och en skarpgul-orange avspärringstejp spärrade av området där det var meningen att kön skulle gå och resten av hallen. För ja, det var mitt i en hall, en entré med kallt omodernt kakelgolv (jag har städat det där för övrigt). En sjuksköterska gick omkring, klädd i vitt med en liten id-bricka på bröstfickan, log i ett försök att se lugnande ut och inbjudande för eventuella frågor. Men hennes blick och falska leende gjorde mig blott nervös. På bänkarna invid dörrarna satt några ungdomar, en med sin far, den tredje helt förgjord av nervositet - stirrade tomt framför sig medan han gnagde på nagelbanden och vickade stressat med foten mot det opersonliga kakelgolvet. Ändå hade han redan tagit sin spruta. I början av kön, just framför skärmen som skulle avskilja vaccineringsrummets dörr från entrén stod ett stånd av Röda Korset-damer, klädda i västar med stora blodröda kors över ryggen. Lugnande? Inte det minsta tack.
WORRIED BLUES - BOB DYLAN
» Rainy Day Women
Jag kurade i en kur (kom just på den - kul va?)
Det första jag gjorde när jag kom hem var att dra av mig kläderna i hallen (tack gode gud för en hall utan fönster samt ett öde grannskap) Nåväl, inte underkläderna förstås. Och tröjan fick vara kvar. Så iklädd en röd piké ifrån Fastighetskontoret snubblade jag in i duschen. Fann detta lite ironiskt, att komma in ifrån regn - blöt gud vet var - och det första man känner för på tröskeln är att rasa in i en ännu blötare dusch. Nåväl, varm blev jag och efter lite lunch och "Monarch of the Glen" var jag på gott humör igen.
För övrigt tänkte jag kika på "Gladiator" på måndag, bara för den nördiga anledningen att Tommy Flanagan är med, och jag måste ta reda på om ryktet stämmer - att han verkligen blev dubbad på grund av för bred skotska. Ridley Scott kanske aldrig riktigt tände till på en Cicero på glasgowian?
För övrigt punkt två är att en grupp vid namn West of Eden spelar på Torghuset nästa lördag. Irländsk folkmusik utlovas - någon som vill följa med?
Till inläggets ära bjuder jag på en alldeles fantastisk live-version på Bob Dylans "A hard rain's a gonna fall" Fruktansvärt vacker! Lyssna och njut.
BOB DYLAN (LIVE - JAPAN, 1994) - A HARD RAIN'S A GONNA FALL
» Pointing out the Future
» Cannibalistics
Sett i gårdagens (eller förrgårdagens, eller förrförrgårdagens) reklamblad från Netto:
Kan inte farmor Ida få behålla sina revben?
» Worker's Song
För övrigt är det fullständigt kaos på jobbet, alla blir sjuka höger om vänster och just nu verkar det som om jag kommer att få vikariera för vikarien (hur långt ner på näringskedjan kan man egentligen hamna?) Så det blir fler dagar än vad som bestämdes i torsdags (för ja, då blev de första planerna ändrade, så i räkning sett är detta den andra ändringen - skulle inte förvåna mig det minsta om det dyker upp ytterligare tjugo innan de jag vikarierar för är tillbaka på sina poster) Dessa (nya) ändringar var dock inget jag blev glad över, så förmiddagen fördrevs i ilska och irritation. Eftermiddagen blev lite bättre och nu sitter jag här: fullständigt utsliten och allmänt död.
Dagens dåliga ordvits:
Butch Cassidy böjer sig ner och plockar med en uppgiven suck upp den femte blyertspennan i den korridoren. "De [eleverna] måste tycka det är jobbigt att plocka upp pennorna när de ramlar ner..." Riley, som då tuffar fram med städvagnen stannar upp för att byta påse i den femhundraelfte soptunnan i den korridoren. "Ja, de är är ju blytunga" säger hon, för att i nästa sekund fnittra hejdlöst åt sitt eget skämt. Smått hög på den senaste coca-colan.
DROPKICK MURPHYS - WORKER'S SONG
» Någon dag... Men inte idag.
Någon dag ska jag skriva en lite bättre recension på den filmen.
Någon dag ska jag skriva ett inlägg som analyserar, lägger ut och förklarar min vurm för semi-kända skådespelare, och vilka skådespelare dessa är. Med bilder och allt.
Men inte idag. Herregud. Klockan är bara nio och jag känner för att gå och lägga mig. Mina ögon brinner av trötthet och benen darrar. Imorgon är vi dessutom två vikarier ensamma på samma ställe. Butch Cassidy sade: "Då är du arbetsledaren imorgon" Jag bara: "What!?" och blev alldeles till mig. Helt plötsligt är inte jag the new kid längre, jag vet mer om arbetet på det där stället än Probie gör, vilket känns underligt. Jag är skräckslagen och lite fascinerad på samma gång. Egen nyckelknippa har jag fått dessutom, och en klarröd pikétröja. Jag har nycklar och uniform, och lärarna frågar mig om det finns mer handsprit till toaletterna, de säger till mig att det är blod nere på toalett nummer 046.
Jag börjar nå status på jobbet.
Men nu ska jag kalva i mig en halvliter coca-cola och se på House. Det behöver jag. Börjar få abstinens.
Undrar kanske om Hugh Laurie ska in på min lista över semi-kända skådespelare? Fast han är ju inte semi-känd längre... Men han är det i de serierna jag tycker bäst om honom i. Hmmm. Det kommer ett inlägg om det också. Någon dag.
» Black Door
Det känns olustigt, det där. Hade känts helt klart bättre om det hade varit någon annan. Det finns liksom ingen annan förklaring, och jag gillar det inte. Verkligen inte. Kanske bästa sättet att bli av med ett beroende? Och hur formulerar man sina mörka känslor utan att blotta för mycket? Hell, I don't know. Därför ska jag nog wrap it up och gå till sängs nu innan det bara blir (ännu mer) oförståligt svammel.
Imorgon ska man jobba igen. Fyra timmar, från åtta till tolv. Det känns bra, betydligt bättre än heltid åtminstone. Blir det mer än en veckas vikariat framöver kommer jag förmodligen att få egna nycklar. Det, och den tröja jag redan har fått. Fy vad roligt det är. (sa hon med viss ironi sipprande ifrån ordens bleka stavelser och lät luften försvinna ur lungorna i en trött utandning)
» Till I get my way
Tyvärr kan jag inte riktigt vara glad för andra människors lycka heller, det fungerar bara inte riktigt så.
Vid den här tiden nästa år vill jag gå hem från en trevlig kväll ute på puben, med den vinternalkande kylans luft i mina lungor, Dublins gator under mina fötter, skratt mot mina trumhinnor och de gyllenfärgade skenen ifrån Grafton Street mot mina näthinnor.
» This Morning
Blir en hemmadag idag igen, får väl hoppas att det händer något spännande. Vad det skulle vara är däremot en bra fråga, som återstår att upptäckas. Är det inte spännande så säg? Det ljusa i stunden är väl dock att jag inte har lika dåligt samvete av att sitta hemma, nu när jag har jobbat tre dagar i veckan och kommer att jobba hela nästa vecka också. Då blir det plötsligt lite skönt att sitta hemma och uggla, om än lite tråkigt. Idag i alla fall. Igår var en slappdag, det gick inte att komma undan. Det skulle den vara.
Gårdagskvällens plus i kanten var dock att ögonblicket som jag har väntat på i snart två, tre veckor inträffade. Han vaknade!!
» Workingman's Blues #1
Mina ögonlock har börjat svida, kan knappt hålla dem öppna men ändå känner jag mig inte trött. Åh, nämnde jag de värkande benen också? Ingen del av min kropp är tränad till att hålla på från 06.00 till 15.30, och mitt kära gamla knä började spotta och fräsa redan tidigt under dagen. Nu sitter jag alltså med värkande fotsulor och ena fotens stortå (öh?) samt en molande smärta i båda knäna - bara det högra gör dock ont då jag lägger det i "fel" vinkel (dvs i vanliga fall en helt normal vinkel men just idag - fel) Dessutom upptäcker jag i skrivandets stund att mina handflator börjat svida efter allt moppande, och med tanke på den helvetiska gnuggande med tvättrasa över blyertsmassakerade elevskåp misstänker jag också att armarna kommer att skrika högt i protest då jag ramlar ur sängen imorgonbitti.
Bara att bita ihop och resa sig upp, i morgon har jag åtminstone Butch Cassidy vid min sida - och slipper att ströva den vilda västern fram på egen hand.
» Out of the blue
Också ska man visst jobba imorgon! Ett sms skickat till morsans telefon och vips: jag har en sysselsättning. Åtminstone för morgondagen, om det sedan blir fler dagar återstår att se! Det är ett annat vikariat än det jag har haft varit och snosat på förut, men på samma ställe.
Blandade känslor men huvudsakligen ett stort mått av lättnad och ett leende.
Någon som vill träffas i Sm-stenar så nås jag på mobil! Slutar jag tidigt tänker jag sätta mig på hamburgerbaren och äta pommes och sliriga hamburgare.
» Another Day
• Jag borde börja träna. Inte för att jag har lagt märke till att flåset har försvunnit fullständigt (vilket det i och för sig har) utan mest för att jag har valkar. I synnerhet till mina svarta cargobyxor, vars midja sitter en bit ner och är sådär lagom smal och vass. Vilket givetvis leder till att allting springer ut ovanför, med andra ord: valkar. Inte sådana där "Jag är fet men skyller på dålig matsmältning" utan mer: "Jag har faktiskt väldigt bra omsättning i kroppen, är egentligen inte fet och vet om det men jag tränar inte och det visar jag upp här och nu - med min dåliga hållning och illasittande byxor"
Så visst hade det varit intressant om man verkligen hade kunnat göra slag i sin dröm om ett egenregisserat boot-camp? Daglig hårdträning och skoningslös fys? På så sätt kanske jag slipper skära ner på alla onyttigheter jag vräker i mig. För det vore ändå för sorgligt att lägga av med!
• Jag skulle inte ha något emot ett jobb där jag får gå klädd helt i svart med ett hölster om höften och kängor på fötterna. En outfit helt perfekt för pilotglasögon. Kan man få ett sådant jobb utan att ansöka till kustjägarförbandet eller franska främlingslegionen? Helst utan att behöva träna överhuvudtaget...?
• Har nu längtat efter riktiga friterade gatukökspommes i flera veckor nu, och tar snart bussen in till samhället bara för att få stilla min längtan. En slirvig hamburgare, friterade pommes frittes och en stor coca-cola med is i och jag blir lycklig. Jag är egentligen inte särskilt svår att tillfredställa.
» A Sight to Behold
Dagens (eller snarare nattens) i-landsproblem är att amerikaner är snåla. Eller hur man nu ska uttrycka det lilla trubblet med att jag gärna vill kunna se promon till nästa SOA-avsnitt, men gott får vänta - då "this video is currently unavaileble outside the United States" Det stör min lilla livlösa hjärna. Dessutom klättrar jag snart på väggarna om inte Chibs återvänder snart.
För övrigt vill jag bara meddela att The Crying Game är en riktigt usel film, det hjälpte inte det minsta att handlingen till viss del kretsade kring IRA, verkligen inte. Och Forrest Whitakers brittiska dialekt var endast störande, amerikaner ska inte försöka sig på cockney - simple as that.
En bra film däremot är The Game, med den förstklassige Michael Douglas i huvudrollen. En verkligt skicklig film som ger en en sann resa minst sagt, mer ska inte sägas då den är lätt att spoila. Men även om Michael Douglas är en skicklig skådespelare kan jag aldrig riktigt tåla honom (...?) hans röst ger honom oftast en lätt hånfull touch som gör det svårt (om inte rentav omöjligt) att sympatisera med honom. I The Game vägde Debora Kara-Unger och Sean Penn upp den hånfullheten, å andra sidan var det just sådan hans rollkaraktär var - hånfull. Men kort sagt, har du inte sett den - Se den.
I övrigt går mitt youtube på repeat på den här sången:
A SIGHT TO BEHOLD - DEVENDRA BANHART
» In the air tonight
Men inte nu längre. Nu får jag en lätt ångest av det, inte filmen och det där ifråga utan hela kvällskonceptet när allt blivit mörkt och tyst. Fråga mig inte varför, för det vet jag inte. Men just ikväll känns det bara tungt och jobbigt.
