» Like little willie john



Viggo. En egen liten katt med mycket energi, nerverna på utsidan och ögon så vackra och uttrycksfylla att hjärtat alltid blöder litegrann då han ser upp på en. Då han travar fram till en och glatt kråmar sig om ens ben. Eller då han vid få men ack så värmande tillfällen beslutar sig för att lägga sig bredvid ens fötter i tvsoffan, då trampar han runt lite, blinkar med sina långfransade ögon och kryper ihop. Slår svansen om sig som en pälsboa och lutar nacken tillbaka likt ett litet lejon blickar sömndrucket ut över sitt kungadöme och nöjt sluter ögonen. Det går inte en enda dag utan att jag konstaterar att jag verkligen älskar den där lilla katten. Han får mitt hjärta att blöda och mina läppar att le, lyser upp min värld då allt annat är mörker och håller mig sällskap då alla andra verkar ha gett upp.

Inte sagt att han har utmanövererat Bamse, nej, de snarare uppfyller varandra. Två katter så olika men lika underbara båda två.

Det må låta underligt, men min bästa vän är en katt. Han är grå och vit, endast på besök och heter Viggo.


» Likheter?

Det har aldrig slagit mig förut (varför skulle det?) men igårkväll gav det mig en käftsmäll. Är det bara jag, som förblindats av min beundran för dessa båda (suveräna) skådespelare, eller är de faktiskt väldigt lika varandra? 


Anders Ekborg (t.v.) och Tommy Flanagan (t.h.)


» Let me die in my footsteps

Var i Ullared med goda vänner idag. Trött i fötterna och trött i psyket, men glad! För det är sällan som jag får en chans och möjlighet att handla vad jag behöver, och även om jag har en gnagande känsla av att jag inte riktigt fick ihop precis allt det jag behöver så är jag alltjämt nöjd med dagens handel! Till min stora lycka fann jag en U2-poster, bild från nya albumet (No line on the horizon). Två tshirts á The Beatles och U2 (the Joshua Tree) båda två är kanske lite mindre än vad jag skulle ha varit nöjd med men jag misstänker att det är vad den normala kvinnliga befolkningen kallar för 'bra passform'. Också har en Gudfadern-collection äntligen införskaffats! Men vad jag är mest nöjd med, och som jag inte kan låta bli att kika ut på då jag går förbi hallen, är mina nya skor! Vilket borde chockera alla som känner mig djupt, för jag blir aldrig kär i skor och isåfall så erkänner jag det hursomhelst inte, med andra ord är det äkta kärlek den här gången. Äkta kärlek som inga pengar i världen kunde hålla mig ifrån (det går alltså att köpa kärlek!) De må ha varit dyra (här skulle ett pris ha stått men det ska jag reta er med att utelämna) men ack så smärtsamt vackra de är!

Modebloggsvarning: Införskaffade på Scorette av märket Replay. Så kallade MC-boots (iih) och det står till och med 'motorcycle' på dem, där... under Replay... under översta spännet... De kan ha stått på herravdelningen men i mitt förälskade töcken så missade jag isåfall det fullständigt (host)


» It's a Crime thing

Mina böcker kom idag. Det är lite skrämmande.

För nu måste jag ju börja plugga!

"Vilka olika definitioner av vad kriminologi innebär finner du i kurslitteraturen? Vilka andra akademiska discipliner sysslar med forskning kring brott och brottslingar?"


» Dirty little thing

Det hade varit kul att kunna glädja sig för andras lycka. Fint rentutav. Men jag verkar ha glömt bort hur man gör. Hoppas det är en trevlig känsla go' vänner! För jag upplever den så sällan så!


» It's a Fringe thing

Nerd-o-metern sköt i höjden igårkväll när hallåan på kanal 5 meddelade att Leonard Nimoy kommer att vara med i Fringe nästa vecka och jag slog ihop händerna som en liten flicka tjöt till av förtjusning.

Ganska underligt egentligen med tanke på att jag inte är någon trekkie. Men av någon anledning blir jag glad av att se Spock. Eller Scotty... eller captain Kirk... 

Jädrans. Jag är en trekkie!

(och en FBI-razzia på Fringe är ingenting utan Charlie Francis längre... jag sörjer.)  

» Sitting on a barbed wire fence

Igår fick jag hem ett litet brev om att jag trots allt har blivit antagen till Kriminologi-kursen. Dock visar det sig att kursen redan har startat, och att jag skulle få kasta mig in i första uppgiften med huvudet före och ett slightly framskjuten inlämningsdatum.

Jag beställde just kurslitteratur för 749 kronor. Får jag inte böckerna inom nästa vecka så vet jag inte vad jag gör. Hoppar av den här kamikaze-kursen och skickar tillbaka böckerna? Vad i herrans namn ska jag ens med kriminologi och göra!?

Behövs det tilläggas att jag är i ett någotsånärt upplösningstillstånd just nu? Fullständigt ensam med en tom kyla inombord, rädsla för att andas och irritation över... mig själv?

Vad fanken jobbar en kriminolog med!? Såvida man inte heter Leif GW. Person och sitter i Efterlyst varje onsdag vill säga. Meningslösa beslut utan grund hej!

» Miami Justice

För några dagar sedan (rättare sagt samma kväll som Golden Globe galan för att vara exakt) satt jag och kikade på en repris av CSI Miami. David Caruso's gestaltning av Horatio Cane har väl varit vida omdiskuterad, personligen tycker jag inget vidare om honom. Vad gör han egentligen på den där avdelningen? Förutom att gå runt och försöka se stentuff ut med solglasögon och cheesy one-liners. Men i det här avsnittet, det här klippet, lyckas han prestera riktigt cool. Scenen överhuvudtaget tycker jag är oerhört snyggt uppbyggd med grym editing, grymt soundtrack och en (för en gångs skull) lyckad one-liner! Hade det varit mer blod skulle jag ha kallat det för "Tarantinskt"




» Gimme Shelter

Och så var det den där frågan om cover eller inte cover. I det här fallet måste jag, med blödande hjärta, ändå säga cover. För även om jag räknar Rolling Stones på topp fem av mina favoritband (kanske rentav topp tre? Jag har inte räknat efter) så spökar fortfarande den där kärleken för countrymusik hos mig och jag måste säga att Paul James & The Forest Rangers får fram låten på ett helt annat sätt. Tyngre. Bättre?

Hursomhelst, här är Jagger-Richards Gimme Shelter. Orginalet vs. Coverversionen.
Vilken föredrar du?


Orginalet



Covern


Rolling Stones-dokumentären med samma namn är dessutom känd för en intressant/otrevlig incident med Hell's Angels. Då rockbandet bett bland annat HA's  skapare och legendariske president Sonny Barger vakta scenen tillsammans med några av sina bikers. För att på så sätt få den där råa rock-stämpeln. Jag antar att Jagger och gänget ångrade detta efter vad som hände.


» Golden Globes 2010

Förutom att jag stapplade något på upploppet så lyckades jag hålla mig vaken hela natten. Allt som allt kanske på sin höjd femton minuters slumrande, varav den ena perioden var under ett heders-collage över Martin Scorsese. En helt fantastisk man som vann Cecil B. DeMille's hederspris (tror jag att det hette?) Andra värdiga vinnare var som tidigare redan nämnda Michael C. Hall för sin prestation i den senaste säsongen av Dexter. Det var också från Dexter som John Lithgow vann en globe för. Denna mysfarbror som man med nostalgi känner igen från Tredje klotet från solen, men som nu vinner pris för sin gestaltning av en av tv-historiens läskigaste seriemördare. Så vänligt osympatisk att man bara vill skrika högt. Han förtjänade alltså sitt pris. 

Att priset för bästa regi gick till James Cameron får jag väl ha överseende för, även om jag givetvis tycker att Quentin Tarantino borde ha fått den statyetten. Fick inte Cameron nog med priser för Titanic kan tyckas? Men nej, jag ska inte säga för mycket då jag ju faktiskt inte har sett Avatar. Den kanske är bra trots allt, med sina blåa fantasifoster, framtidsfarkoster och en soundtrack-låt som låter lite väl lik Titanics flaggskepp (hehe) My Heart Will Go On

Men som ett oerhört värt plåster på såret för det förlorade regissörspriset gick istället Christoph Waltz och tog en golden globe för sin fantastiska prestation som den psykopatiskt jovialiske judejägaren Hans Landa i Tarantino's Inglorious Basterds. Och jag vågar mig nog faktiskt på att påstå att han är en av filmhistoriens i särklass bästa nazister. Om det nu finns något så som "bra" nazist...

Och låt detta bara vara början! För i februari är det dags för filmgalornas gala - Academy Awards, the Oscars, och jag kommer utan tvekan att vaka också under den! Låt då Tarantino få sin revansch och låt Christoph Waltz globe-statyett få en make där uppe på hyllan!


Photo by Steve Granitz - © WireImage.com - Image courtesy WireImage.com


» Slip Kid

Beslöt mig för att lägga Golden Globe-genomgången på is i en dag eller två och istället delge vad som hände på kattfronten nu ikväll. Viggo är ju, som bekant, en klass för sig själv. Han tycker inte bara om Bamse, han avgudar honom! Varje liten sekund då Bamse är inne ska gärna spenderas i hans närhet. Det är numera Viggo som säger till oss när Bamse är utanför dörren och vill in, och inte Bamse själv. Kommer Bamse intravande i ett rum (för ja, han har tvingats höja gångart från släp till lunk och/eller trav) så kan man vara säker på att Viggo inte är långt efter. Men till skillnad från första gångerna har Bamse nästan verkat acceptera Viggo, han verkar tycka det är rätt uppfriskande att leka och då och då är det WW2 här hemma då två enorma råttor dunsar omkring och galopperar fram i total anarki genom huset. Jag tror att våran gamle trotjänare faktiskt tycker att det är rätt så kul, även om han inte erkänner det.

Men ibland går Viggo för långt. Han leker då Bamse inte vill leka, och fattar inte alltid att ett nej verkligen betyder nej och inget annat. Som idag. Varken jag eller mamma såg vad som hände, men plötsligt hörs ett sorgset jam från Viggo och i nästa minut låg Bamse och stirrade surt halvvägs upp i trappan och Viggo hade försvunnit in mot sovrummen där han låg i öppningen in till mammas sovrum och tittade lite sorgset på mig då jag kom ut ifrån mitt. Lite senare ville Bamse gå ut och Viggo gick och la sig i mupp-fåtöljen ute i vardagsrummet (hans residens) där låg han sedan större delen av kvällen och såg lite allmänt deprimerad ut. Då mamma någon timma senare släppte in Bamse igen chockerades vi storartat av att Viggo inte för en sekund såg bort mot dörren, han lyfte inte förväntansfullt på huvudet, han spetsade inte öronen och han började inte prata lyckligt! Så som han alltid gör då Hjälten kommer in. Istället vände han kategoriskt på huvudet och tittade åt ett annat håll.

Två minuter senare hade han förstås glömt bort allting och nu trakasserar han Bamse som vanligt igen. Allt medan Bamse muttrar sitt: "Vissa lär sig då aldrig..."


Nya favoritstället, första hyllplanet i vår ved-hylla i grovhallen. Alldeles bakom toalettdörren, perfekt plats när man väntar på att matte ska bli klar på toaletten.


» Quick update

Sitter i detta nu (02.50) och tittar på Golden Globe Awards, som kanal 9 var änglar nog att visa! Med andra ord laddar jag upp inför den kommande Oscars-galan, som också den - likt förra året - ska bli ytterligare en uppesittare! Hade varit kul med lite sällskap dock, alltid roligare att se på sådant här om man har någon att diskutera och utbyta tankar med.

Även fast mina favoritserier inte är nominerade till något så ser det ändå lovande ut. Simon Baker från The Mentalist var nominerad till bästa huvudroll (tv-serie) men vann tyvärr inte, dock var det Michael C. Hall från Dexter som tog den pokalen så jag sörjer inte det minsta! Han förtjänade den, kanske snäppet mer än Simon Baker trots allt även om Baker givetvis är en lysande skådespelare. Än så länge är det dock Ricky Gervais nattens största stjärna som leder galan med ett leende, brittisk dialekt och härlig humor! Nattens största förhoppning är att Quentin Tarantino drar hem pokalen för bästa regi!

» Pictures and posters

På begäran lägger jag upp några halvdana bilder på väggen som jag jobbade med förra helgen. Eller snarare bilderna som skrevs ut, ramades in, filades och måttades in på en vägg med lika många hål som en schweizerost. Skulle huset sjunka skulle jag inte ha den minsta chans till överlevnad. Så det här är min ena långvägg, den andra ser alldeles för förskräcklig ut för att åka upp på bloggen. Än. Men tilläggas kan att också den är filminspirerade, min (köpta) autograf av Steve Zahn i en alldeles för stor ram bredvid ett rörigt collage samt ett utskrivet (och inramat) foto av mig och vänner på filminspelningen som aldrig blev av. Ingenting hänger i ordning och min Pulp Fiction plansch har ramlat ner och därmed efterlämnat sig avrivna färgflagor där häftmassan satt. Det ser förskräckligt ut med andra ord. Men den här väggen... Nåväl, inget kan väl gå fel med Bob Dylan, Marlon Brando, Tim Roth och Tommy Flanagan heller?


» A Winters Tale

De såg bättre ut innan... allt. Underligt.


» Baby Blue

I två dagar nu har jag haft lite jobb. Några timmar på förmiddagen, mer igår än vad det blev idag. Fast den anledningen är kryddad med intriger jag nog inte tror att jag kan delge här (roligt var det i alla fall! hehe) Under morgonen städar vi på ett dagis (okej, förskola) och idag som igår kom en pappa in med sin dotter just som vi var och städade toaletterna invid kapprummet. Flickan kanske var runt två år, klädd i en rosa overall med en mössa nertryckt över det lilla huvudet. Idag liksom igår hade hon ett uttryck av tröstlös sorg i ansiktet medan hennes pappa tog av henne de små stövlarna, allt medan hon ropade på mamma. Ville ha sin mamma. Och idag, liksom igår, fick hennes pappa svara henne med ett: "Mamma är inte här gumman, mamma är inte här" 

Trots min ovilja för småbarn (håll dem på avstånd tack) så blödde mitt hjärta lite när jag hörde detta, mest för faderns skull. Som skjutsar sin dotter till dagiset, som inte erkänner honom utan vill ha mamma. Igår stannade han till och med kvar och åt frukost där, för att hålla sin dotter sällskap. Kanske var det första veckan som hon skiljdes från mamma för att gå på dagis, förmodligen. Men det får mig ändå att med sorgsna ögonbryn vilja uttrycka ett: "aaow"